V.34: Som en tickande bomb

Det finns mycket jag vill och ska blogga om, men det får bli vid ett senare tillfälle. Klockan är mycket och jag ska lägga mig så jag orkar upp i tid i morgon för att åka med mamma och syrran till Birsta! Ska passa på att svepa förbi hemma också eftersom jag inte varit där på en vecka. Antar att jag kommer att mötas av många törstiga blommor!

Nu är jag i alla fall i v.34! Det känns som att jag går och bär på en tickande bomb och stubinen blir bara kortare och kortare för var dag som går. Jag börjar se änden på snöret... eller vad man ska säga. Min kusin Lena borde känna sig sprängfärdig av förväntan vid det här laget, eftersom hon är beräknad att få om... var det 6 dagar? Nu går man bara och väntar på det där samtalet från min moster där hon stolt berättar att hon blivit mormor för första gången! Hon har redan erfarenhet som farmor, men gissar att hon är lika ivrig för det!
Det blir en milstolpe även för mig. När Lena har fött har jag nämligen inget delmål kvar längre. I början av min graviditet kunde jag tryggt tänka att innan jag hamnar i förlossningsrummet så skulle syrran ha sin bebis, sedan min barndomsvän Maria, sedan kusin Lena... men strax har det alltså blivit min tur... Snart smäller det gott folk!

Barnet är nu runt 2,2 kg, foten 6-7 cm. En del barn suger på tummen. Forskare menar att barnet kan skilja på ljus och mörker och uppfattar därmed dag och natt. Om min navel hade varit sån att den kunde bukta ut så skulle den nog göra det vid det här laget. Men den är väldigt utspänd och platt i linje med resten av magen, bortsett från en liten flik som sticker ut en liten aning. Man kan ganska tydligt se en brun pigmentrand, linea nigra, mitt på magen. På mig går den från blygdbenet till naveln och upp ungefär i höjd med mellangärdet.
Måndagen den 8:e augusti har jag nästa tid på Mvc.